Medan jag ligger med datorn i badet och hör suset av vatten floera kring tankarna så kom det just upp för mig hur mycket jag saknar familjen, nästan så att tårarna rinner. Kändes som om man var barn nyss och nu så är man en vuxen självständig man som tar ansvar över varje minut han gör. Förr kunde man ju förita sig mer på att allt löste sig, för att man hade en axel att luta sig emot. Saknar dem roliga stunder vi hade, gemenskapen och att bara få ha dem i närheten liksom.

Vi har kommit på tal att kanske flytta ner. Viktoria har förbrilt tjatat om det i månader nu. Frågan är om vi ska göra det.. Ta vårat pick och pack och lämna norrland. Jag gillar norrland men älskar Stockholm (Tyresö), så det blir dubbla meningar och känslor i den kategorin. Att det ska vara så svårt :P

''Stay calm, and belive in your way to make peace.''






/ shb