Jag ska nu vägleda dem som har problem, eller har problem.. Det fanns tider då jag öppnade flaskan och la upp det andra på bordet och lät verkligheten passera förbi. Jag ville bara döva smärtan och leva i en falsk värld av eurofi, en värld utan ansvar, där jag kunde vara en person utan bekymer...

Att kunna hantera en fruktansvärd ångest och meningslöshet i en värld att svarta moln var det svåraste som fanns på denna jord. Men jag klarade det, och jag vet att det inte är omöjligt om man vill.

För drygt 1 år och 6 månader sedan blev jag deprimerad efter ett år av alkohol och hasch. Ett helt år i en annan dimension, utanför det vanliga livet. Men efter ett helt års användande så tog psyket stryk och jag hamnade i en mild psykos med inslag av total depression som inte gick att beskriva. Allt kändes så långt i från mig, jag kunde helt enkelt inte känna någon känsla i livet längre.

Jag vaknade om nätterna och vandrande omkring i min egna värld, med en ångest som var totalt övervädigad, en känsla som var obotlig just då, iallafall vad jag kände. Gråtande låg jag i min säng och såg mitt liv passera i revy, om och om igen. Jag kunde alltid trösta mig med att jag kunde ta mitt liv om jag inte klarade av det längre, eller ta något som botade smärtan. Barndomen spökade i mina tankar och det gjorde så jävla ont.

Meningslösheten och ångesten fanns som en fastgjuten tatuering i min själ. Tiden gick bara förbi än kändes det som och jag började dämpa allt det ''svarta'' med alkohol och droger igen, och jag började leva i fantasin för ett litet tag. Det var nog mitt sätt att få lugn och ro för en gång skull.

Jag fortsatte i det spåret och älskade ruset för stunden som sedan blev en total eftersmäll, när man vaknade upp på söndagarna med en bitande ångest och meningslöshet i kroppen, som var fruktansvärt. Jag var så långt i från livet man kunde vara. Det var sådana söndagar jag kallade ''Sunday morning call''.

Månaderna gick och jag hamnade längre och längre ner på den totalt värdelösa botten. Jag slutade att gå till både läkare och psykolog. Jag var rädd för att inse hur jävla dåligt jag igentligen mådde, och lät bara det få rulla på.
Jag ansåg att jag hade min egen medicin, alltså, alkohol och droger, som jag kunde bedöva mina tankar och mitt mående med. Innerst inne, någonstans innanför pannbenet så visste jag det inte skulle hålla i längden, men det tänkte jag inte på i den stunden då allt var som värst. Det vart min vändpunkt.

Efter ett tag så kom mamma på mig med drogerna och jag släppte garden jag hade haft under en lång tid. Jag var nästan mer lättad en arg, eftersom att min själ skrek på hjälp, så jag såg min chans här och nu, just i denna sekund. Men drickandet fortsatte jag med och samma veva när allt kom fram träffade jag Viktoria. Hon var det vackraste jag sett, hon var min framtid, tänkte jag för mig själv.

Jag fortsatte dricka, och det gick ut över nära och kära, främst Viktoria. Jag var bara en barslig kille som ville slippa det verkliga och fly iväg till min trygga värld. Jag var ett stort ego när Viktoria och familjen stöttade mig, jag tänkte verkligen bara på mig själv.

Jag nådde stupet och vart totalt utbränd, jag var verkligen på den totala botten nu. Det fick min flickvän stå ut med under en tid, vilket jag ångrar i dag. Jag vart sjukskriven och började kämpa med mig själv påriktigt. Och det fick resultat, faktiskt bättre än jag förväntat mig. Jag slutade med alkoholen och lungnande tabletter och blev helt fri från det som en gång i tiden var min flyktväg.

Jag började gå till psykologen, och kämpade verkligen på med mig själv. Jag använde styrketräningen till min eurofi, och gör det än i dag och det är underbart.

Nu efter 5 månader av kämpan så lever jag ett liv jag uppskattar och tycker om, men har också mina små svackor. Jag kämpar fortfarande lite med tankar, men kan hantera dem på ett mycket bättre sätt. Förr kunde jag verkligen inte det.

Nu när jag tänker tillbaka är jag verkligen stolt över mig själv. Att jag kunnat ta mig dit jag är i dag, det är tackvare min vilja jag hade, men också tack vare Viktoria och min familj. Utan er hade jag nog inte varit där jag är i dag. Tack för allt stöd jag fått. Jag älskar er så otroligt mycket.

Kom i håg att en dålig känsla aldrig varar förevigt. Om du verkligen ger dig fan på att du ska må bra, så kommer du att göra framsteg, hur hopplöst det än verkar för stunden, så lovar jag att det går.


Skrivet av: Sebastian Brundin. '' En känsla varar aldrig förevigt''